tärnan -

Allt bara rinner

Allt bara rinner, och stunder försvinner. Pågrund av mig. Jag förstör, jag sabbar. Tårar, stunder, tider, tankar. Jag vet inte vad det är, och jag vet inte vad det inte är. Tankar om allt och alla. Jag vet inte vad jag ska göra för att ändra det. Jag förstår inte, hur? Vad? Vad händer med mig? Varför kan jag bara inte njuta av det jag har? Varför ska jag alltid ha mer? Eller något annat? Jag förstör för mig själv så mycket, och för de runtomkring mig. Det känns som jag gör mer skada än nytta. Det är sant. Jag kan inte ens låta glad i telefonen. Inte på sms. Och jag har jättesvårt för att gå och vara pratglad och bara allmänt glad i skolan. Jag vet inte varför. Det känns ibland som det är påväg tillbaka, tillbaka till hur det var förut. Men jag hoppas verkligen inte, att bara för hur jag är nu, så blir det så igen. Jag förstår inte. Jag borde vara glad. Jag borde vara lycklig. Jag borde le. Jag borde hälsa glatt och prata på med kompisarna i skolan. Men det känns inte alltid som att jag kan det. Men vad fan ska jag göra?! Vad ska jag göra för att tänka mer positivt? Vad ska jag göra för att kunna uppskatta livet och allt jag har mer? Vad ska jag göra för att le och skratta, på riktigt? Vissa undviker mig, känns det som ibland. Men sen ibland, känns det som vanligt. Jag irriterar mig på saker hos vissa, som andra inte ens skulle tänka extra på. Jag begär för mycket, som andra inte skulle be om. Jag tror att allt kan ta slut, bara sådär, på en bråkdels sekund, fast det egentligen inte är i närheten av ett slut. Förlåt, förlåt för hur jag kan vara ibland. Jag säger inte det till bara en person, utan flera. Jag har sagt det tidigare, men jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag tänker iallafall bättre om mig nu, eller rättare sagt, jag klarar av att säga att jag faktiskt ska klara något. Något som jag inte kunde göra förut. Jag kan titta mig i spegeln och tänka, 'Jag ser ju helt ok ut idag'. Men det är inte ofta, men ibland så. Men hur gör man för att tänka så jämt. Är det mitt självförtroende som förstör för mig hela tiden? Jag som jämt tänker "Nej varför skulle han/hon vilja vara med mig för?" eller "Tycker de verkligen att jag är en trevlig tjej". eller om jag går förbi några "Nu skrattar de säkert åt mig" eller vadsom helst. Jag känner det hela tiden. Hur mitt självförtroende brister. Hur jag tänker att jag inte kommer klara av något. Hur jag tänker att jag kommer hamna utanför, igen. Så som jag haft det en stor del av mitt liv. Hur många orkar ens läsa allt jag skrivit nu, och verkligen bry sig? Jag är tyst av mig, jag vet! Jag är blyg, jag är tillbakadragen. Men inte lika mycket som förut! Jag har blivit bättre, men det är en sån himla lång väg kvar. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer få tillbaka självförtroendet och léendet jag hade i lågstadiet. Kanske är det bara tonåren som spökar. Men varför just för mig? Jag vet att jag inte alltid är världens bästa lyssnare. Jag vet att jag inte är världens bästa på att trösta folk. Jag vet att jag inte är bäst på att prata. Jag vet att jag inte är bäst på att liva upp stämningen. Jag vet att jag inte är snyggast. Jag vet att jag inte är bäst i skolan. Jag vet att jag har gjort fel val i livet. Jag är inte perfekt, men vem är det? Jag har aldrig sagt att jag vore perfekt. Snarare tvärtom, jag säger hela tiden och intalar mig själv att alla andra är så mycket bättre än mig. Jag ser jämt hur alla andra lyckas med saker. Jag ser jämt allt jag inte lyckas med. Jag ser sällan det som andra misslyckas med. Jag ser sällan det som jag själv lyckas med. Jag har dåligt självförtroende, men jag vet inte hur man bygger upp det. Jag vet inte vad jag ska göra.
Förlåt

2008-10-16 @ 18:03:09 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

I want money money, I would like some lovely money

Nu har vi varit i Täby C då, och efter myyycket letande så hittade Hampus till slut ett par skor på Stadium! Nu är jag helt slut och orkar typ nada, jag vet inte varför, somnade väl sent igårkväll ^^ Men asså, jag hatar att gå i ett shoppingcentrum utan att handla nåt :( Det suger! Har typ 200 kr på kontot som jag ska klara mig på i ungefär 3 veckor, jag kommer dö! Jag vill göra så mycket, köpa så mycket! Adidaströjan på stadium (500 kr), stor svart mössa, en ursnygg collegetröja från Gina Tricot (typ 300 kr), en skinnjacka (ni vet ju hur dyra de är..), snygga tröjor.. bla bla bla. Listan är lång! En vit kajal vill jag ha också. Och nya stövlar, jag har bara fodrade. Vill ha ett par nya, snyggare! Och som inte är fodrade. Tänk om, tänk om, tänk om! Tänk om jag hade pengar! Gud vad jag skulle leva livet! Och inte behöva tänka "neej, jag köper ingen mössa, jag har inte råd med nåt annat då".. Aja, fan om inte jag får det där jobbet på Guldfynd nu, då dör jag!

Aja, nu ska jag sluta klaga här och lägga mig och vila, eller sova. Gud vad skönt!
Byebye

2008-10-11 @ 17:31:16 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Fuck aftonbladet!

Någon mer än jag som typ dampar loss helt på aftonbladet ?! För cirka 2 år sedan kom det ut att mitt gymnasium hade "strippshow" som julshow på skolan, på skoltid! Hur mycket sanning fanns i det då? INGET! Vi hade NT-showen, som varit en tradition på skolan hur många år som helst! Men så råkade aftonbladet få reda på att i NT-showen så var det typ en strippscen eller liknande, och då skrev de stora rubriker om "STRIPPSHOW PÅ GYMNASIESKOLA SOM JULSHOW", Yeah right... Noll sanning liksom, NT-showen, visst, den låg någon vecka innan jullovet. Men julshowen är alltid på julavslutningen.. Sen skriver de t.ex. att blondinbella super mer än vuxna, mm, eller hur. De som faktiskt läser hennes blogg ibland, de ser nog att hon typ inte ens har tid med fester.
Nej men, det var inte om blondinbella inlägget skulle handla om. Men det var när jag såg artikeln om henne i aftonbladet och pappa såg den och kallade henne för "Bitch som tjänar pengar på precis ingenting" som jag reagerade.

Aftonbladet, de förvränger så himla mycket, och vrider allt till att det ska låta så hemskt och stort som möjligt! Hur fan kan de ens göra så? Jag har ju typ totalt slutat att kolla i aftonbladet eller så, för det står så mycket skit i tidningen bara! Jag menar liksom, det är tack vare aftonbladet som vi inte fick ha kvar NT-showen längre,... Som var en skoltradition sedan länge tillbaka! Tack aftonbladet, tack så jättemycket för att ni ger ut så lite sanning som möjligt i världen!

2008-10-07 @ 20:05:01 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skottdrama? Igen?!

Sitter och kollar på nyheterna med pappa precis nu. Och vad säger de? Jo att det har varit ännu ett skottdrama i en skola, i finland! Usch, hur kan man ens göra något sånt?! Någon som till och med hade hotat med video på youtube, och blivit förhörd igår. Men fick ändå behålla sitt vapen! Och genomförde ett skottdrama idag. Han beskrevs som en som var ensam och hatade samhället eller något liknande. Och liknande inträffade 7 november förra året, 2007. Det är ju helt sjukt. Hur kan man genomföra något sådant? Hur kan man tillåta det inträffa? Usch säger jag bara..

2008-09-23 @ 19:42:50 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

text.

Never say I love you, if you really don't care.

Never talk about feelings, if they aren't really there.

Never hold my hand, if you are going to break my heart.
Never say you are going to, if you don't plan to start.

Never look into my eyes, if all you do is lie.

Never say hello, if you really mean goodbye.

If you really mean forever then say you will try.

Never say forever, cause forever makes me cry.

Den person som är värd dina tårar,
skulle aldrig få dig att gråta.
Men när du ändå gråter,
försök att hålla huvudet högt,
så att dina tårar inte sjunker lika lågt,
som personen du gråter för,

2008-09-23 @ 15:24:50 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn

"Hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn". Det stämmer faktiskt. Jag vill inte att folk ska ljuga för mig, eller dölja saker för mig. Det är samma sak. Att säga "Nej, men jag berättade det inte bara", efter att man frågat t.ex. "Har du gjort det?". Och sedan få reda på att personen faktiskt har gjort det, men personen "berättade det bara inte". Men hallå, jag frågade ju?! Eller säga att man fick något av någon, men sedan lyckas man få reda på att det är en helt annan person man fått det av, det är också att ljuga. Och ljuga, det funkar inte i längden.
Ljuger man ofta för föräldrar, kan det nog vara lätt att bara säga något till andra också bara för att slippa några "jobbigare" konsekvenser eller liknande. Jag säger absolut inte att alla är så!! Men, det finns många som är så. Två personer känner jag. Tyvärr råkar det vara två av de närmsta i mitt liv. Men jag kan inte bara bryta upp med någån bara för att personen sa en sak, fast det var helt annorlunda, inte bara om det inträffat några gånger. Trots att det har varit flera småsaker som man lyckas få reda på eller misstänka att det har gått till på ett helt annat sätt.
Min poäng är bara, ljug inte. Absolut inte för de som betyder mest för en. För man förlorar så mycket på det i längden! Man ska såklart aldrig ljuga, men speciellt inte för de som betyder mest för en! Och om den här personen då ljuger för mig, eller "berättade bara inte", är jag då en av de personer som inte betyder mest för denna person? Jag trodde jag betydde mest av allt för denna person..

2008-09-23 @ 08:52:57 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hemma?

Jag mår illa, kan knappt andas genom näsan, trött (kunde inte somna förens vid tolv igår) och fryser. Ska nog ringa och rådfråga med mamma..
--
Ringde mamma precis, skulle fråga om mjölken. Den gick ut igår, ville bara veta om man kunde dricka den ändå. Och det kunde jag. Men sen sa jag det som jag skrivit här ovanför, då tyckte hon inte jag borde dricka mjölken längre, eftersom jag egentligen inte tål mjölk (laktos).. Men jag dricker oboy ändå.
Och by the way, jag ska vara hemma idag, mamma tyckte också det. Ska maila lärarna och fråga vad jag missar i skolan idag, så får jag väl arbeta lite hemma i sängen om jag orkar idag. Jag måste dock till skolan vid tre idag, för jag och Emelie har redovisning om njurarna på Naturkunskapen, så ska inte missa det iallafall. Fan, vill inte missa massa i skolan, aja. Ska nog bli skönt att stanna hemma en dag extra på helgen, och bara vila, och sova lite.
Gud, jag kan inte ens få i mig mackorna jag gjorde till frukost, är inte hungrig. Eller jo det är jag, men kan inte få i mig något. Bara oboy.

Ringa mamma och prata med henne om hur jag ska göra, ja, jag har nog alltid varit sån. Och maila lärarna om dagens lektioner? Det är nog något jag börjat med nu i trean, vill inte missa massor inför proven..
Om mamma, hon är nog min bästa vän. Med henne kan jag prata om allt, jag berättar allt om mitt liv för henne. Hur jag känner, hur jag mår, om mina kompisar. Saker jag troligen inte kan berätta för andra. Att bara umgås med henne, kanske åka iväg till stan en dag, se på film med henne en kväll, sitta och prata hur länge som helst efter middagen med henne, åka och shoppa med henne, promenera och prata med henne bara. Det är något jag väldigt gärna gör. Visst, alla har sina stunder då de bara hatar sin mamma. Jag har också de stunderna. Men sen, inser jag att hon inte är så dum trots allt. Utan henne hade jag ju inte stått här idag!
Så fort det är något, som jag bara måste berätta för någon. Eller något jag vill veta, eller vad som helst, så kan jag alltid gå till henne. Jag berättar allt för henne, och hon litar på mig till 110%, hoppas jag iallafall. Haha, för jag är alltid ärlig mot henne. Jag kan inte ljuga för mina föräldrar, har aldrig kunnat och kommer troligen aldrig heller kunna göra det. När man hör av andra så t.ex. berättar de kanske inte om hur många prov de haft/har, eller om vad de egentligen gjorde den där kvällen, eller vad som helst. Även det berättar jag för dem. Så fort jag får reda på att jag ska ha ett prov, berättar jag det. Är jag ensam hemma med en massa kompisar en kväll, så berättar jag om hela kvällen sen, oavsett vad vi gjorde. Känner jag mig dålig, och funderar på att vara hemma, då ringer jag mamma och pratar med henne om hur jag ska göra. Och shoppa, det gör jag allrahelst med henne, för då får jag hennes råd också. Om jag passar i det, eller om jag verkligen skulle använda det jag är påväg att köpa.
Det går egentligen inte att beskriva av helt och hållet. Det enda som verkligen går att säga, är att hon är min bästa vän och att jag berättar allt för henne. Och att hon litar på mig till 110%, och jag litar på henne lika mycket.

2008-09-22 @ 07:28:13 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vissa saker suddas aldrig ut.

Vissa minnen glömmer man, vissa förtränger man, men vissa kan man aldrig glömma. Och en sak jag inte kommer glömma är hur mina skolår var från fyran till ettan på gymnasiet. Och hur mycket en plats i mitt hjärta har betytt för mig genom åren.
Det börjar i fyran, då jag och en kompis bara ville göra ett skämt mot två andra kompisar, men som slutade tråkigt. Vi splittrades totalt, och sen flyttade hon jag gjorde skämtet med inför femman. Så jag blev ensam, ensam i skolan. Var dock med en annan tjej sedan fram till nian, till jag började gymnasiet. Men jag har alltid varit utanför i klassen, har alltid varit utfryst eller bara mått dåligt. Ingen har sagt ord till mig rakt i ansiktet, eller gjort mig illa fysiskt. Men mentalt har jag mått riktigt illa och haft självmordstankar i cirka 6 år av mitt liv. 6 hela år, i mitt snart 18-åriga liv. Det är en lång tid.
Jag vet inte hur många gånger som jag varit hemma, varit "sjuk", fastän jag varit helt frisk. Jag har bara inte velat gå till skolan, inte velat se alla andra med varandra. Jag ville bara vara hemma och gömma mig i sängen under täcket, och stanna där föralltid.
Det fanns dock en plats, en plats där jag kunde komma bort från allt. Camp Mista, i Waxholm. Jag har alltid haft vänner där, men jag har nog aldrig riktigt berättat för dem hur jag verkligen mått. Har aldrig velat låta dem se mig som "mobbad". I rädslan av att bli utfryst även där. Därför har husvagnslivet en väldigt stor betydelse i mitt liv. Troligen mycket större än någon någonsin kommer förstå!
Men så kom sommaren 2006, den bästa sommaren i mitt liv troligen! Året efter, 2007, trodde jag skulle bli minst lika bra. Men då krashade allt i mitt liv. Skolan blev ett helvete även i ettan på gymnasiet, ännu ett år av utfrysning då jag bara hade en person, en vän, att vända mig till i skolan. Och även på Mista så bröts allt upp. Allt i mitt liv blev plötsligt en enda röra. Den plats jag trodde alltid skulle finnas där, som jag trodde jag alltid skulle kunna fly till, även den försvann, snabbt. Till och med där, så blev jag utfryst. En känsla av att bli utfryst överallt kom in i mitt liv. Vart jag än vände mig, vart jag än gick, så blev jag utanför, utfryst.
Jag som hade trott att efter jag gått ut nian 2006 och efter den underbara sommaren 2006, så skulle mitt liv äntligen ta en vändning. Ja, det kom en vändning, till det värre. När allt var som värst, så blev det bara ännu värre. Jag var redo att bara försvinna vissa stunder. Kände mig helt ensam i världen.
Men så började jag tvåan på gymnasiet. Med helt nya klasser i skolan, med nya människor på varje lektion, som tog mig för en person! Och som inte tog mig för en tystlåten tjej som man kan frysa ut. Utan trevliga människor som man trots allt kunde sitta bredvid på lektionerna, även om de inte var ens "kompisar". Och via tjejen jag kunde vara med i ettan, så lärde jag känna ännu fler i skolan. Och plötsligt började mitt liv få en lite ljusare vändning. Och Mista löste sig lite trots allt sommaren 2008. Visst, det blev inte som innan, men det blev så mycket bättre än vad jag hoppats på! Började hitta tillbaka till människorna där också. Och i samma vända, så fick jag min första pojkvän, och insåg att killar faktiskt kan tycka om mig! Något jag aldrig vågat hoppats på tidigare. Fick även senare en ny pojkvän, som jag fortfarande håller ihop med. Och de nya vännerna jag lärde känna i början av tvåan, de är jag fortfarande med. Har lärt känna dem så mycket bättre. Livet börjar bli ljusare, äntligen! Visst, jag har inte många kompisar direkt. Skulle gärna vilja lära känna fler, många fler! Men de vännerna jag har, skulle jag inte vilja byta ut mot något, eller någon. Jag vill ha kvar dem, och samtidigt lära känna ännu fler!
Mitt självförtroende har aldrig varit bra, och det är fortfarande dåligt. Men tack vare hon jag känt sedan ettan i gymnasiet, som troligen är en av de bästa vännerna jag har just nu. Och tack vare min pojkvän, och de andra vännerna från skolan, de har fått mig att börja inse saker. Att jag inte är en dålig tjej som bara blir utfrusen av alla, att jag inte är en tjej som inte kan allt, att jag inte är fulast i världen och inte klarar någonting. De har fått mig att våga tro på mig själv mer, det är fortfarande en riktigt lång väg kvar till målet, men jag kämpar! Och jag ska klara det, punkt slut!

2008-09-21 @ 22:26:45 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

11 september

Idag är det den 11 september, som nog alla redan tänkt på. För 7 år sedan flög 2 flygplan in i World Trade Center. För 5 år sedan, avled Anna Lindh. För 4 år sedan knivhögs James White här i Norrviken.
Det är inte direkt en "lycklig" dag, finns nog många här i världen som faktiskt förlorade någon av de som dött på dagen "11 september".
Tänk på dem!

2008-09-11 @ 16:01:16 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vem vill inte tjäna pengar på sin blogg?

Ja, som jag sa här ovan, vem vill inte tjäna pengar på sin blogg? Jag har hittat flera sidor där man kan lyckas tjäna mindre summor på sin blogg. Men, det finns en hake,. Man måste vara 18 år! Kul va för alla oss som är 17 år och yngre?! Nej, inte direkt. Men så är det väl! Under 18, får man knappt inte göra någonting. Men snart så, om 2 månader kan jag äntligen börja med de där sidorna jag hittade, får se då! Fast jag lovar, de här 2 månaderna kommer vara de två långsammaste någonsin...

2008-09-10 @ 20:29:05 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Inkompetent

Kul att bli kallad "inkompetent" .. och folk undrar varför jag tänker att jag är dålig ibland ?

2008-09-09 @ 17:20:27 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Romantik

Tjejer älskar romantiska saker, och överraskningar! Iallafall jag, och typ de flesta runtomkring mig. Jag menar, tänk att typ komma hem och så ligger det en ros på sängen? Eller bara få veta "vi ska iväg", men inte veta vart. Och så visar det sig vara så att man ska ut och äta, till exempel. Eller bara något sånt enkelt som att få ett brev eller vykort i brevlådan, fast killen inte är bortrest, utan det är bara en vanlig vecka. Eller att man kanske får sitta nånstans och vänta, och sen är mat serverad med tända ljus och så?!
Vill ni göra något speciellt eller vad som helst, så var inte rädda att fråga hennes eller dina föräldrar! Eller kompisar, vem som helst. Det är inte så att de kommer tycka illa om dig direkt, snarare tvärtom. De tycker det låter som en urgullig idé!
En blomma, ett vykort, en middag, ett smycke med namnen eller liknande. Det finns inget som är fel, man blir glad ändå!
Killar kanske inte tänker så mycket på sånna saker, men efter mig själv och det jag hört, så älskar tjejer sånt.
Så bli lite mer romantiska killar, kom igen! Kom på något eget, vad som helst! Jag lovar, vi kommer bli glada!

2008-09-08 @ 21:37:27 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

I'm trying!

Jag försöker göra mitt bästa, i att se livet lite mer positivt. Jag menar ju som, jag har ju trots allt föräldrar som älskar mig, right? En pojkvän som skulle göra allt för mig. Undebara vänner som alltid funnits där och alltid finns där för att prata och stötta. Trivs bra i skolan, dock lite tråkiga ämnen, men det har ju alla!
Så varför är jag så negativ? Jag vet helt ärligt inte, kanske är det mitt självförtroende som svajjar upp och ner hela tiden. Jag som intalar mig själv att jag inte kan. Jag som intalar mig själv att jag inte ser bra ut. Jag som intalar mig själv om att jag är dålig och inte förtjänar mitt liv.
Jag försöker ändra på mina tankar, men det är bara så svårt! Har just fått lite "skäll" eller vad man nu ska kalla det från Annie, hehe. Hampus brukar också klaga på att jag är lite negativ, eller okej, ganska mycket.
Men poängen är ändå, jag försöker verkligen. Men jag tycker det är så svårt bara. Vågar inte säga till mig själv på morgonen när jag kollar mig i spegeln typ "Fan vad bra det blev med kläder och hår och smink idag!". Kan inte säga det till mig själv. Kan inte säga till mig själv att "det här provet kommer gå bra, det ska göra det, det måste göra det!". För innerst inne tror jag inte på det själv. Men jag lovar, jag gör mitt bästa.

2008-09-08 @ 21:09:34 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

I wanna be that .

I hate when I see all those other happy smiles
I want to wear that happy smile myself
I hate to watch all those pictures on everyone so happy
I want to look that happy in those pictures as well
Why can't I be the one,
the one who likes what she has
the one who could be better at appreciate
Maybe what I got is what I want
but if it's not? Then what ..?
I don't want to feel this way
I don't want to be this unhappy
I don't want to wish that I hade something better
I want to like this
I want to love this
but I can't
I don't know why it's so hard
but this just doesn't seem to work
But I can't give up on you
I couldn't leave this
Even though it feels like that would be the best,
at some times.
Please, just fix this
Because right now I'm crying all the time
almost wishing it was over
but at the same time I still want this
I just don't know what to do ..

2008-09-02 @ 18:14:33 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

borde inte

~~Även om jag inte borde, så visst saknar jag dig på ett sätt.~~

2008-08-31 @ 14:56:37 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag vet ingenting längre.

Jag vet ingenting längre
men hoppas, det gör jag ju.
Hoppas att det ska bli bättre,
skiter i på vilket sätt,
bara jag mår bättre snart igen,
orkar inte ha det såhär längre, förlåt!
Jag vill att det ska funka,
vill inte gråta,
vill inte tänka,
vill bara leva.
Vill bara kunna somna med ett leende,
vakna med ett leende
och gå med ett leende hela dagarna.

2008-08-25 @ 20:15:51 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Behandla andra som du själv vill bli behandlad ?

Har tänkt på en sak här nu under tiden som jag jobbat lite. Så här är det iallafall för mig, ibland, inte alltid. Men ibland så stämmer det nog in på flera kan jag tro. Om en tjej t.ex. skickar nåt gulligt elr gör någon överraskning eller bara tar med nån liten text/sak elr vad som helst till sin kille, men brukar själv kanske inte få just det av sin kille. Är det då för att man själv vill bli "behandlad" så? Stämmer det överens med uttrycket "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" ? Jag kan iaf känna igen mig i det, ibland iallafall.

Vad säger ni?

2008-06-16 @ 12:29:22 Permalink Tankar Kommentarer (4) Trackbacks ()

Förlorar jag dig?

Det känns som att vi håller på att glida isär, vi sa väl föralltid?! Det är knappt att vi ses längre, snackar inte alls lika mkt med varann och så. Och jag hatar det . För du är en sån underbar fin person, och en riktig vän. Men det känns nästan som att du inte riktigt har tid längre, eller vad man ska säga. Du är i princip jämt med honom, det har jag inget emot. Men ibland måste man ta tid till sina vänner också, annars förlorar man dem, mer och mer för varje dag som går. Och jag vill inte förlora dig gumman, jag vill inte det ... <3

2008-06-16 @ 08:36:24 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Varför kan jag inte bara säga det?

Varför är det så svårt att säga typ, "jag ser ju faktiskt helt ok ut idag" när man tittar sig själv i spegeln .? Varför är det så svårt? Jag kan inte "erkänna" det även om jag blir nöjd med mitt utseende en dag. Jag är inte helt nöjd med mitt utseende, men faktiskt, ibland när jag tittar mig i spegeln kan jag tänka om mig själv "hmm , jag ser väl ok ut idag, faktiskt nästan lite söt". Men jag kan aldrig erkänna det! Om någon t.ex. säger "Vad fin du blev på den där bilden!" Så kan jag inte bara säga "tack så mkt, tycker du det?" utan då säger jag typ "nej det blev jag inte alls det..!" Varför kan jag inte bara hålla med ibland för? Jag kan faktiskt tycka att jag själv blir bra på vissa bilder,. Nu när jag skrev det känner jag mig helt ego bara för det. Usch, mitt självförtroende suger ibland alltså .. Och så ibland vissa dagar kan jag tänka typ "Nej usch så jag ser ut idag! nu kommer de runt omkring mig typ tänka att jag ser helt hemsk ut". Varför tänker jag så för? Jag tänker ju inte så om andra, jag skiter (i princip i alla möjliga fall!) i hur de jag går med ser ut eller så , varför tror jag då att alla andra tänker så om mig för? Tänker andra så om mig? Eller är det bara något jag inbillar mig.. Ärligt ?

2008-06-12 @ 22:03:26 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förlåt ?

Förlåt om jag är annorlunda vissa dagar, jag vet själv inte vad det faktiskt beror på . Men nånting inom mig är det väl, men vad? Allt känns inte helt 100 alltid, men jag vet inte vad det är som är fel?! Jag har ett underbart liv. En familj som bryr sig, en underbar pojkvän, underbara vänner som alltid ställer upp, och saker har börjat lösa sig igen, inte bara hemma utan även i skolan och på mista. Allt börjar gå bra igen. Men ändå, ändå, så känner jag mig helt förstörd vissa dagar. Dagar då allt och inget funkar. Dagar då jag kan vara konstig, utan att själv veta om det. Varför?! Jag vet inte själv.

Jag måste bara säga, TACK till alla mina underbara vänner som alltid finns där<3 :) Tack för att ni finns, TACK till min underbara pojkvän som alltid stöttar och ställer upp och märker direkt på sekunden om det är något som är fel. TACK mamma och pappa, för att ni är helt underbara föräldrar! :)

<33

2008-05-07 @ 21:27:16 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tidigare inlägg